En sak jag märkt att jag saknat av arbetslivet (förutom de självklara, som lön och annat…) var att ha något slags grupp gemenskap, en annan slags gemenskap än den man har med familj eller vänner. Även om man inte alltid är bästa vän med alla sina arbetskamrater, så har man ändå oftast en grupp man hör till, man är en del av en helhet som har en uppgift. Visst finns det arbetsplatser där man inte känner sig det minsta som en del av någon gemenskap, men det var först efter en tid av arbetslöshet som jag insåg jag verkligen saknade den känslan av att kunna dela vardagsstressen med andra. Även om det bara innebär att sucka åt att det är måndag eller glädjas åt att det är fredag. Som tur finns det andra sätt att fixa den sortens gemenskap!

På sistone har jag hittat den gemenskapen i navigations kursens måndagslektioner, där jag kan njuta av gemenskapen i en grupp människor där alla (njah, de flesta, det finns vissa som verkar ha noll problem med matematik) ser lika förbryllade ut när vi försöker lära oss om tidvattens, strömtrianglar, väderlek och bestick räkning. Nej, det sistnämnda går inte ut på att räkna hur mänga gafflar och knivar man har. Tyvärr.

Räkna, och räkna om. Räkna, och räkna om…

Det sägs att det är de små sakerna i livet som gör stor skillnad, och för mig ger de där måndagskvällarna en känsla av gemenskap, även om jag inte vet namnet på hälften av alla i gruppen. Det som räknas är den där känslan när jag själv stirrar på tavlan och desperat försöker förstår hur ’m’ hänger ihop med Dlong, och varför dep ska divideras med Dlat, och någon annan i raden bakom suckar djupt, lägger ner pennan och med vädjande röst ber om att få det hela förklarat en gång till. Likaså känslan när man sedan äntligen förstår var alla siffror hör hemma, och man får ett instämmande ’aaaa, just!’ från någon i rummet. En liten påminnelse om att vi inte är ensamma.

Så idag gjorde jag ett beslut att, när jag har ett jobb, alltid försöka komma ihåg att även om jag råkar ha mindre ideala kolleger ibland, så är det ändå väldigt bra att ha. Framtiden får utvisa om jag verkligen kommer att minnas det här…