Mellan jobb

om en arbetssökande konstvetares vardag
Header

Jag håller för tillfället på med en online kurs i CV skrivande på JoBitti. Jag blev lite förvånad att det är så få människor med på kursen, det är helt underbart att ha ett ställe där man i två veckor får ställa alla dumma frågor man har, lägga fram olika förslag, från vettiga och säkra till helt knäppa, och ha någon som kommenterar!

En av diskussionerna började med denna video CV, vilket fick mig att börja fundera på vad en CV egentligen betyder nuförtiden (väldigt filosofiskt, jag vet…)

Min första tanke var ’nämen vem tar nu det där på allvar’, men efter att jag tittat på videon ett tag insåg jag att det inte bara var ett släpigt slående sätt att presentera sig själv, utan att han även lyckas presentera flera väldigt bra sidor av sig själv på väldigt kort tid!

Det beror säkert en hel del på vem arbetsgivaren är hur väl en sådan här ansökan tas emot, men som i denna Kalles fall, där arbetsgivaren är någon reklambyrå, är det här nog ganska toppen tror jag!

Så frågan är nu, är det här den riktningen arbetsansökningar är påväg? Kommer man nånvart numera utan en video presentation? Youtube succén Sara Maria Forsberg fick ju en massa jobb erbjudanden tack vare sin youtube video. Kanske jag borde dra fram min gamla video kamera och göra någonting roligt och hoppas på att jag landar på rätt sida om fånig/fenomenal gränsen?

 

En av den positiva aspekterna av att vara arbetslös (ja, det finns positiva sidor i det också) är att man har en hel del tid att pröva på mycket nytt och spännande (helst gratis). Man kan till exempel delta i film studerandenas projekt som film extra! Jag rekommenderar detta varmt. Det man behöver är en tunna tålamod, några säckar tid och man ska kunna stå stilla/upprepa samma sak i flera timmar ibland. Som belöning får man vara med på ett hörn i en kreativ process, eller åtminstone se på när andra är kreativa. Man får också roa sig med att försöka gissa vad resten av filmen går ut på, baserat på endast de få scener man är med i (bra hjärngymnastik). Om man har tur får man dessutom te eller kaffe och kanske något att äta!

Tack vare en syster som studerar till film och TV producent på Arcada har jag fått några gånger chansen att diffust finnas med på ett hörn av en elev produktion, och i den senaste filmen lyckades jag med ’film extra jackpot’ – jag fick vara den extra som får göra något mer! I det här fallet betydde det att jag fick hitta en söndrig robot och bära den till sophögen. Min ’roll’ var absolut livsviktig för filmen… tänker jag intala mig själv…

'Söndrig robot' och 'inspektör som slänger bort söndrig robot'. Copyright: Erika Lindström (Flickr/erikalindstrom)

Ärligt talat var det verkligen skoj att få vara med på filminspelning. En inspelningsplats är som en annan värld där varje tagning är viktig,  där kameravinklar, ljus och tempo justeras i detalj för att få ett resultat som matchar regissörens vision. Det är helt enkelt en plats där man känner av passionen, och där man kan njuta av att fokusera på en sak ordentligt. När ens vardag går ut på att hålla ögonen öppna för gömda möjligheter till en början på en karriär, är det väldigt skönt att få fokusera på någonting annat ett tag. Ivern smittar också av sig en aning, och jag återvände till arbetssökningen med aningen mer entusiasm.

Filmen i fråga heter ’Maskinmänniskor’ och är ett samarbete mellan tredje års studerande på Film och TV linjen på Arcada, samt manusskrivnings studerande från andra skolor. Filmen är skriven av Tove Lindell och regisseras as Ricky Lindén från Arcada.

 

Fick idag ett öppnat från Fpa – snälla brevbäraren hade blandat ihop två efternamn med samma begynnelsebokstav och lagt mitt  ’meddelande om utbetalning av arbetsmarknadsstöd’ brev i grannens brevinkast, där det öppnades av misstag. Jag fick därmed ett fint litet meddelande på kuvertet om att grannen insåg misstaget först när hon öppnat brevet.

Arbetsmarknadsstöd - definitivt glädjeämne!

Jag blev glad och tänkte, ’men så snällt att skriva och förklara, och skoj att få veta att grannen också talar svenska!’ Visst dök skammen upp lite tyst bakom örat och viskade ’tänk om grannarna nu kommer att se ner på dig när de fått veta att du är ARBETSLÖS’, men den tanken skyller jag nog mer på mitt egna undermedvetna än på någon annan. Och jag är väldigt glad för att min första reaktion var positiv – jag kan ge mig själv en klapp på axeln för det!

Via den här smått vingliga åsnebryggan började jag fundera kring fenomenet ’självsäkerhet’ och framgång i arbetslivet. Om man tvivlar på sig själv och sina möjligheter att vara framgångsrik, kan det påverka ens chanser att få ett jobb? En person som är övertygad om att de har mycket att erbjuda ett företag kommer antagligen att skriva både fler och bättre arbetsansökningar, och är inte rädd för att satsa på stor och söka till sitt dröm jobb? En person som känner sig obekväm med att ’sälja’ sig själv i en arbetsansökning producerar troligtvis även ansökningar som inte väcker vidare stort intresse hos läsaren.

Jag är ingen expert på området ’arbetsmarknads psykologi’ men det skulle vara intressant att veta hur mycket vi egentligen kan sabotera våra egna chanser genom att undervärdera (eller övervärdera) oss själva och ha felaktiga synpunkter på vad vi egentligen kan göra. Om vår självsäkerhet påverkar vår framgång så mycket som jag har på känn att det gör, då ser framtiden för långtids arbetslösa verkligen ganska dyster ut, en ändlös spiral av misslyckanden och dåligt självförtroende…

I en ideal värld skulle arbetsförmedlingen eller någon dylik instans organisera aktiviteter för att stärka självförtroendet hos arbetssökanden, till exempel via grupp diskussioner där man funderar kring vad var och en kunde erbjuda inom olika yrken. Speciellt bland akademiker skulle det säkert vara väldigt nyttigt att få diskutera med andra akademiker och få komma ihåg den nytta ens egen kunskap kunde vara till. Och som förebyggande åtgärd kunde man ordna liknande grupper på universiteten, så att så många som möjligt skulle stiga ut i arbetslivet med en klarare bild av vad de, konkret, vill jobba med.

Så många idéer, men var finns någon som vill betala för att förverkliga dem… I väntan på denna någon tänker jag nu njuta av att betala hyran!