Det kan ibland vara svårt att tänka sig hurdan behandling en ung arbetssökande får stå ut med från äldre bekanta och främmande människor. Här ska jag försöka illustrera del delen av min vardag, så att alla som så gärna vill hjälpa unga arbetssökande människor verkligen kan hjälpa, istället för att brutalt ta över och och därmed totalt missa vad människan man försöker hjälpa går ut på, de potential man har och viktigast av allt, vad den människan själv vill.
Respect. Copyright: Flickr/Alexandre Dulaunoy
Som till exempel när man står bredvid och lyssnar när en betydligt äldre bekant talar med sina vänner om unga, om arbetslöshet, om vad jag borde göra med mitt liv, precis som om jag inte hade stått en meter ifrån, väldigt kapabel att höra, förstå och processers information! Visst tar jag tacksamt emot det faktum att det finns fler hjärnor än min som funderar på vad jag kunde göra för att komma fram i livet, och jag diskuterar gärna med äldre människor som har mer erfarenhet än jag, men när de mer erfarna endast vill att jag ska göra precis som de gjort och inte tar mina egna åsikter och erfarenheter i beaktande, då tackar jag nej! Eller närmare sagt, jag står tyst och protesterar inombords för att inte försätta någon i en pinsam situation… (för vidare diskussion om ’nice girl’ ämnet, läs ’Bråkstakar och rebeller klarar sig bättre’)
Jag undrar nu, hur kommer det sig att vissa människor, då speciellt de äldre och mer erfarna, känner att de har en rätt, eller till och med en skyldighet, att ta över och ordna om hela mitt liv, utan att fråga mig? Jag har ju gjort de val jag har gjort av en orsak, jag valde inte att bli sjuksköterska eller närvårdare, jag valde att studera konst, jag väljer att skriva, jag väljer att utforska kultur och ideologier i större skala än den grundskolan sträcker sig till. Bara för att jag därtill tydligen är bra på att hjälpa äldre människor genom att damma mattor, klippa deras tånaglar och locka deras hår, betyder det inte att andra människor har rätt att högt och klart kungöra att jag ’nog borde sluta med det där flummandet och göra någonting riktigt, när jag nu en gång är så bra på att damma mattor och kan tala så fint med äldre folk’. Och när jag inte direkt reagerar med överväldigad tacksamhet för deras förslag, då blir de aningen snopna och sårade. Vad hade de väntat sig, att jag plötsligt skulle inse att hela mitt liv hittills varit en dröm och att jag nu är räddad?
Och det är inte bara den pensionerade generationen som anser sig ha rätt att ha åsikter utan att fråga mig – jag har även stått och lyssnat på aningen yngre människor som glatt välsignat mig med en lång predikan om hur jag nog misslyckats med det mesta i mitt liv hittills. Och hela långa talet i honungslen röst som säkert bara menar väl:
Vännen, du måste ju förstå att du ju redan är 30 år (inte riktigt än, tack så mycket), du tävlar mot andra unga som har såååå mycket mer erfarenhet än du (jag har ju nog en ganska lång resume med varierande arbetserfarenheter, till exempel har jag jobbat med…) ja men kära du, de där är ju bara små ställen, de företagen är ju inte precis viktiga företag, i den stora bilden, du ser? Och du missade ju en hel del kontakter med att studera utomlands, allt hänger ju på kontakter, såna kontakter som jag har, ser du? Och så måste man ha så många olika kunskaper annat (jag talar ju faktist tre språk flytande, och kan två andra därtill…) Ja men vännen, engelska kan ju alla nuförtiden, bara för att du bodde fyra åt i Skottland kan du, vännen, inte tro att alla bara kommer att ge dig jobb sådär bara, det är faktiskt inte så enkelt, det ligger en massa hårt jobb bakom att få jobb, du får inte tro att det är lätt (nej, det trodde jag inte heller) Nej, men det är alltså väldigt svårt, du är ju nog väldigt efter, vet du… Ja men, du kan ju svenska, det är ju bra! (mhmm, det är mitt modersmål, hur kunde du missa det!) Ja, vännen lilla, du måste nog förstå att du borde ha börjat bygga på kontakter och arbetspraktik för länge länge sen. Mmm, så är det. Men visst, måste gå, hej då, ha en bra dag!
Och nej, detta är inte ett ihopdiktat exempel, utan en verklig diskussion (monolog) jag upplevde för några månader sedan med en finskspråkig bekant. Och detta med en människa som borde känna mig, men som inte hade tid/lust/intresse i att verkligen fråga mig vad jag gjort, vad jag tänker och vill.
Men visst kan ju sådana människor också vara till nytta i den psykologiska delen av att vara arbetssökande – efter diskussionen ovan satt jag i bilen på en tom parkeringsplats och bölade högljutt en lång stund. Sedan ringde jag till min mamma och öste all min frustration på henne en stund, sedan kände jag mig mycket bättre. Och ibland, när jag inte riktigt skulle orka göra någonting, då tänker jag tillbaka på den förnedrande diskussionen, och då får jag liksom en kick att fortsätta försöka, eftersom allt annat skulle vara en seger för dem som anser att jag bara borde ’nöja mig’.
