Mellan jobb

om en arbetssökande konstvetares vardag
Header

Det kan ibland vara svårt att tänka sig hurdan behandling en ung arbetssökande får stå ut med från äldre bekanta och främmande människor. Här ska jag försöka illustrera del delen av min vardag, så att alla som så gärna vill hjälpa unga arbetssökande människor verkligen kan hjälpa, istället för att brutalt ta över och och därmed totalt missa vad människan man försöker hjälpa går ut på, de potential man har och viktigast av allt, vad den människan själv vill.

Respect. Copyright: Flickr/Alexandre Dulaunoy

Som till exempel när man står bredvid och lyssnar när en betydligt äldre bekant talar med sina vänner om unga, om arbetslöshet, om vad jag borde göra med mitt liv, precis som om jag inte hade stått en meter ifrån, väldigt kapabel att höra, förstå och processers information! Visst tar jag tacksamt emot det faktum att det finns fler hjärnor än min som funderar på vad jag kunde göra för att komma fram i livet, och jag diskuterar gärna med äldre människor som har mer erfarenhet än jag, men när de mer erfarna endast vill att jag ska göra precis som de gjort och inte tar mina egna åsikter och erfarenheter i beaktande, då tackar jag nej! Eller närmare sagt, jag står tyst och protesterar inombords för att inte försätta någon i en pinsam situation… (för vidare diskussion om ’nice girl’ ämnet, läs ’Bråkstakar och rebeller klarar sig bättre’)

Jag undrar nu, hur kommer det sig att vissa människor, då speciellt de äldre och mer erfarna, känner att de har en rätt, eller till och med en skyldighet, att ta över och ordna om hela mitt liv, utan att fråga mig? Jag har ju gjort de val jag har gjort av en orsak, jag valde inte att bli sjuksköterska eller närvårdare, jag valde att studera konst, jag väljer att skriva, jag väljer att utforska kultur och ideologier i större skala än den grundskolan sträcker sig till. Bara för att jag därtill tydligen är bra på att hjälpa äldre människor genom att damma mattor, klippa deras tånaglar och locka deras hår, betyder det inte att andra människor har rätt att högt och klart kungöra att jag ’nog borde sluta med det där flummandet och göra någonting riktigt, när jag nu en gång är så bra på att damma mattor och kan tala så fint med äldre folk’. Och när jag inte direkt reagerar med överväldigad tacksamhet för deras förslag, då blir de aningen snopna och sårade. Vad hade de väntat sig, att jag plötsligt skulle inse att hela mitt liv hittills varit en dröm och att jag nu är räddad?

Och det är inte bara den pensionerade generationen som anser sig ha rätt att ha åsikter utan att fråga mig – jag har även stått och lyssnat på aningen yngre människor som glatt välsignat mig med en lång predikan om hur jag nog misslyckats med det mesta i mitt liv hittills. Och hela långa talet i honungslen röst som säkert bara menar väl:

Vännen, du måste ju förstå att du ju redan är 30 år (inte riktigt än, tack så mycket), du tävlar mot andra unga som har såååå mycket mer erfarenhet än du (jag har ju nog en ganska lång resume med varierande arbetserfarenheter, till exempel har jag jobbat med…) ja men kära du, de där är ju bara små ställen, de företagen är ju inte precis viktiga företag, i den stora bilden, du ser? Och du missade ju en hel del kontakter med att studera utomlands, allt hänger ju på kontakter, såna kontakter som jag har, ser du? Och så måste man ha så många olika kunskaper annat (jag talar ju faktist tre språk flytande, och kan två andra därtill…) Ja men vännen, engelska kan ju alla nuförtiden, bara för att du bodde fyra åt i Skottland kan du, vännen, inte tro att alla bara kommer att ge dig jobb sådär bara, det är faktiskt inte så enkelt, det ligger en massa hårt jobb bakom att få jobb, du får inte tro att det är lätt (nej, det trodde jag inte heller) Nej, men det är alltså väldigt svårt, du är ju nog väldigt efter, vet du… Ja men, du kan ju svenska, det är ju bra! (mhmm, det är mitt modersmål, hur kunde du missa det!) Ja, vännen lilla, du måste nog förstå att du borde ha börjat bygga på kontakter och arbetspraktik för länge länge sen. Mmm, så är det. Men visst, måste gå, hej då, ha en bra dag!

Och nej, detta är inte ett ihopdiktat exempel, utan en verklig diskussion (monolog) jag upplevde för några månader sedan med en finskspråkig bekant. Och detta med en människa som borde känna mig, men som inte hade tid/lust/intresse i att verkligen fråga mig vad jag gjort, vad jag tänker och vill.

Men visst kan ju sådana människor också vara till nytta i den psykologiska delen av att vara arbetssökande – efter diskussionen ovan satt jag i bilen på en tom parkeringsplats och bölade högljutt en lång stund. Sedan ringde jag till min mamma och öste all min frustration på henne en stund, sedan kände jag mig mycket bättre. Och ibland, när jag inte riktigt skulle orka göra någonting, då tänker jag tillbaka på den förnedrande diskussionen, och då får jag liksom en kick att fortsätta försöka, eftersom allt annat skulle vara en seger för dem som anser att jag bara borde ’nöja mig’.

Redan under studietiden diskuterades det ofta hur tråkigt livet är när man inte har råd med lyx. En tid tyckte jag också att till exempel lyxiga skönhetsprodukter, naturprodukter och ekologiskt endast hörde högavlönade till. Men när jag verkligen började räkna så var satsningen inte så stor, om manlige tänker efter och planerar. Att leva på arbetslöshets stöd behöver inte betyda att all lyx i livet försvinner. Det är en fråga om att prioritera.

Eftersom jag gick nästa direkt från att vara studerande till att vara arbetslös (hade sommarjobb hela sommaren efter att jag blev klar) så hann jag aldrig vänja mig vid ordentlig månadslön och all lyx det innebär. Det här gjorde det alldeles säkert enklare att hitta sätt att klara vardagen utan att göra den tråkig. Till exempel köper jag ekologiskt så ofta det går (det började jag redan med som studerande) och majoriteten av alla skönhetsprodukter jag använder är ekologiska och/eller mer naturliga produkter. Istället för att köpa billigt schampo och avvända det slösaktigt, så köper jag det dyrare och använder väldigt sparsamt. Att surfa på nätet för att hitta tips om hur man kan använda diverse skafferi innehåll i badrummet har också visat sig vara värt några slantar (matsoda, vatten och olivolja fungerar som utmärkt hårbotten tvätt varannan vecka, utan att kosta tiotals euro/flaska). Visst kostar olivolja och matsoda också, men det blir ändå billigare i längden, även om man får jobba lite extra för resultatet.

Jag har alltid älskat ’burkar’, som det kallas i familjen, dvs diverse krämer och tvålar och oljor, så det krävs lite återhållsamhet att inte köpa varenda fina burk jag hittar. Men däremot har det blivit väldigt givande att lägga ner mer tid på att planera, pröva sig fram, jämföra, söka information på nätet och så vidare, innan jag lägger pengar på en produkt. Man får liksom mer glädje av inköpsprocessen! Därtill lär man sig uppskatta och dra glädje av de små sakerna på flera olika sätt: min senaste satsning  är en nagelbandskräm med doft av mango och kokosnöt – det är som att ha pina colada på fingrarna, och dessutom mår naglarna bra, så jag kan känna mig fin!

Det här är nog en av de delar av arbetslösheten som är betydligt lättare när man är arbetslös som ung, istället för senare i livet. När man precis studerat klart har man sällan bostadslån eller familj att försörja, och kan hushålla med pengarna på ett annat sätt. Om jag bestämmer mig för att betala 20€ för en nagelbandskräm en månad, då är det bara jag som får ’lida’ av den snävare budgeten resten av månaden. Om jag hade barn kunde jag nog inte unna mig sådan vardagslyx. Inte vidare ofta åtminstone. Dessutom har jag den otroliga turen att ha nära relationer med farmor och mormor, och ibland kan jag få en slant som tack när jag har varit hos dem och hjälpt till med diverse. Det är oftast då lyxen unnas!

Om man alltså klarar av att lägga stoltheten på hyllan så kan man ha det riktigt mysigt på liten budget ibland!

Om effektivitet

02.01.2014 21.53 | Skriven av fannyjohansson i Okategoriserade - (Inga kommentarer)

Det talas mycket om hur man ska göra för att vara möjligast effektiv, på jobbet, i studierna, i vardagen. När man är arbetssökande har man sällan någon klar struktur på vardagen, och den egna självdisciplinen påverkar ens effektivitet kraftigt. Stiga upp sent, dra ut på frukosten, slösurfa på nätet, jodå, nu var det dags för lunch, sen måste man vila på maten, kolla lite på youtube, kanske fundera på det där man borde göra, jodå klockan är redan 20, det är nog för sent att göra någonting ordentligt nu längre. Vi tar det imorgon… Låter det bekant? Och till alla som nu tänker ’ja precis, och det där betalar vi skatt för, latmaskar…’ kan jaga bara säga att jag gärna kan ta ditt jobb om du tar samvetskvalen och känslan av misslyckande varje kväll.

Men vem lyfter kattens svans om inte katten själv? Trots att det finns dagar då maskineriet bara inte startar, så att säga, så finns det flera dagar då man lyckas komma igång. Och mitt nyårslöfte blir nu att försöka luska ut vad det är som skiljer de effektiva dagarna från de slöa, vad kan jag göra för att öka antalet effektiva dagar?

Jag surfade runt lite och hittade flera sidor med tips om hur man jobbar effektivt. Ofta är råden ganska flummiga, som till exempel ’använd GDG (’Gör Det Genast’) metoden’. Låter snitsigt, men är betydligt lättare sagt än gjort, när energin inte infinner sig. Det finns ju också knep som fungerar på vissa men inte andra. Men jag hittade flera knep som kändes passande för mig, få se hur det blir.

Dator, check. Onödiga flikar och program stängda, check. Anteckningsblock, check. Tekopp och vattenglas, check.

Här är min effektivitets plan:

  1. Skapa rutiner. Här krävs väldigt specifika och konkreta rutiner känns det som. För mig tryter effektiviteten oftast på grund av ’men jag har nog bättre idéer/mer kreativitet/är mer motiverad imorgon/om en timme/senare’. Min rutin kommer härmed att varaa. Städa köksbordet så dator och anteckningsblock får plats.
    b. Klä mig i någonting som inte är bekvämt nog för att se på film i soffan i.
    c. Laga en kopp te i min favorit mugg, och ställa ett glas vatten bredvid datorn.
    d. Stäng alla onödiga program och flikar i web läsaren, gör bokmärken för sidor som eventuellt ska kollas senare så att allt annat stängs bort. Facebook fliken ska absolut stängas.Efter det här borde nog min hjärna ha kommit in i arbetsläget. Alternativt packar jag ihop dator och annat och sitter på biblioteket och skriver. Utan tekopp förstås.
  2. Ställa in väckarklockan på samma tid varje dag, stiga upp och klä på mig. Ge mig själv en tidpunkt då ’arbetsdagen tar slut’. Om jag börjar lite snällt, med att ge mig själv bara fem timmars arbetsdag, så kanske jag kan lura in mig själv i rutinerna. Genom att planera in någonting för kvällen, tex träffa vänner eller ha filmkväll, får jag också motivation att göra klart allt annat.
  3. Skriva att-göra listor, inkludera även ’icke-jobb’ saker, som att läsa artiklar på nätet, diska, göra handarbete, läsa bok, gå på promenad. På så sätt får jag även känslan av att se resultatet av vad jag gjort, eftersom att skriva arbetsansökningar ofta i den stunden känns som ganska resultatlöst. Och sedan får jag njuta av känslan att stryka över gjorda uppgifter!

 

De här rutinerna gjorde jag ihop av tips jag hittade på nätet, tips jag fick under studietiden (det där med tekoppen fungerade alltid bra förut, bland annat för att jag då är tvungen att springa på toaletten oftare, och därmed är tvungen att rör på mig ibland) samt sådant jag, allteftersom självkännedomen ökat, har lärt mig att fungerar när jag vill manipulera mig själv. Hit hör till exempel att fläta håret eller lägga upp det så att jag inte kan peta på det, att inte ha snask till hands, att tända ett ljus så jag lugnar ner mig, osv…

Här är också några länkar till sidor med tips om effektivitet, där andra kanske också kan hitta det som fungerar för var och en.

http://www.dn.se/ekonomi/sa-blir-du-mer-effektiv-pa-jobbet-1/

http://www.affarsplan.com/artikel.php?visa=pressa

http://shortcut.nu/artiklar/1059/7-tips-for-att-bli-effektivare

http://www.svd.se/naringsliv/karriar/sa-reder-du-ut-roran_6763925.svd

Visst kommer det säkert att ta tid att komma in i rutinerna, att verkligen ha effektiviteten i ryggmärgen. Det kommer alldeles säkert ännu slöa dagar med ångerfulla kvällar. Men den ursäkt som man så ofta hör av folk med dåliga arbetsvanor, ’jag har så mycket att göra just nu, jag hinner inte börja lära mig nya vanor’, den har man nog lyckan att inte ha som arbetssökande! Så nu tänker jag utnyttja varenda positiva sida i min situation och ge mina planerade nya vanor en ordentlig chans att slå rot i mig!

Så blev det då 2014, och som varje nyår har jag gått igenom vad det gångna året gett och vad jag hoppas att det nya året ska ge. Innan jul satt vi hos en vän och gjorde skattkartor – kollage av bilder och text där man visualiserar allt det man önskar sig för det nya året. Att klippa i gamla tidningar är väldigt meditativt, och gjorde det väldigt tydligt för mig själv att jag inte alls hade det så klart för mig vad jag vil av mitt liv som jag trodde… Men visst blev det skattkarta tillslut, även om den blev till med en gnutta ängslighet inför det nya året och tanken på hur man ska lyckas med allt man vill få till stånds.

Det finns ju de som tycker att nyår med alla nyårslöften, allt tjafs om att ’börja om’, ’nya chanser’ och ’det här kommer att vara mitt år!’ bara är fånigt, första januari är ju precis som vilken dag som helst. Men så tycker inte jag. Det är klart, helt tekniskt sätt är det kanske inte så stor skillnad mellan första januari och, till exempel sjunde mars, men ur ett psykologiskt perspektiv tror jag att det är en speciell dag, om man låter den vara det. Då kan se på det nya året som ett tillfälle att mentalt lägga undan alla sina misslyckanden från det gångna året, att vädra i känslorna i vrår och knutar, och börja om med rent bord, så att säga.

Det nya året är liksom en chans att ta risker, att slita loss sig ur gamla vanor, och att göra saker man var lite rädd att göra. Som till exempel att i Hbl öppet kungöra för nästan varenda finlandssvensk vän och släkting att man är arbetssökande. Visst var jag orolig för hur folk skulle reagera, ’arbetssökande’ är ju inte precis en titel man stoltserar med. Mest orolig var jag väl för hur farmor och mormor generationen skulle reagera. När de läste tidningen satt jag med magknip i ett annat rum och hoppades att jag inte hade skämt ut dem inför alla deras vänner.

När reaktionerna däremot blev enbart positiva var lättnaden stor, och jag blev väldigt glad, både för mig själv och för alla arbetssökande! Jag fick flera meddelande och kommentarer av både släkt och vänner, de önskade lycka till och tyckte att det är väldigt bra att det här diskuteras i samhället. Jag fick till och med några tips av en bekant om ställen jag kan kolla efter jobb! Inte en enda kommentar om att jag valt fel utbildning, att jag får skylla mig själv eller att jag bara inte försökt tillräckligt. Så skönt!

Med förnyade förhoppningar och med återställd kämpaglöd gav jag mig några dagar total ledigt från alla tankar på jobb och framtid, och firade nyår med att laga lyxig nyårsmat med skaldjursbruchetta, panerad getost och blåbärskokta päron med nutella- och mascarponekräm. Vår version av ’pappa betalar’ var kvällens perfekt win-win ’middag’ – föräldrarna betalar för ingredienserna men slipper tillreda, och lågbudget dottern får lyxmat utan utgifter! Natten firades i ljus av några egna raketer och flera grannars mångsidiga raket show!

Gott Nytt Åt åt alla, och må ni ha den självdisciplin, envishet, ödmjukhet och tur som behövs för att få allt ni vill ha!

 

Nyårsefterrätt, lyx!