Det sägs att för att lyckas med någonting måste man arbeta målmedvetet, hålla sitt mål i sikte och inte ändra sig hela tiden. Det gäller alldeles säkert för arbetssökning också, men det är ofta lättare sagt än gjort. Om man siktar högt blir man kallad för ’flummig idealist med huvudet i molnen’ och om man siktar för lågt har man gett upp. Man borde hitta den gyllene medelvägen, men om allt inte är guld som glimmar, hur ska man då känna igen den gyllene stigen?

För en tid sen gick jag förbi ett snabbmatställe i Helsingfors där en lapp på dörren vänligt informerade mig om att de har lediga arbetsplatser. Jag brydde mig inte så mycket om annonsen, jag hade ju redan bestämt mig för att nu verkligen satsa på att starta en karriär inom min egen bransch. Men någonting av annonsen blev förföljde mig hem och knackade mig på axeln med jämna mellanrum.

Så medan jag snällt satt hemma och sysslade med ditt och datt, kikade annonsen fram bakom örat på mig och viskade ’kanske borde du ändå söka jobbet?’. Jag försökte vänligt men bestämt påminna den irriterande rösten om att jag inte ville in i restaurang och café branschen, att min utbildning är inom konstvetenskap, att alla mina intressen ligger närmare samhälleliga frågor och kultur, att jag gillar att skriva, inte att laga mat. Men rösten från annonsen fortsatte ’men hur realistiskt tror du att det är att hoppas på ett jobb som du tycker om? Du som gjorde så dumma val när du skulle börja studera. Tror du verkligen att du har vad som behövs för att få ett jobb inom din egen bransch?’

Så var det kört igen. Jag började grubbla på om jag hade gjort fel val, borde jag ha valt att studera till sjuksköterska eller ekonom, trots att jag inte hade det minsta intresse i någotdera yrket? Minnen dök upp av bekanta som bakom ryggen på mig undrade vad jag egentligen tänkte när jag valde att studera konst: ’det är ju inget man jobbar med, det är ju en hobby’. Jag började igen tvivla på mina egna val, och kollade lite snabbt igenom olika utbildningar, tänk om man skulle skola om sig… Men att börja skola om mig när jag snart ska fylla 30 år, det kändes aningen fånigt det också. Det kändes som om samhället satt bakom katedern i livets skola och knackade med pekfingret på träet och med förmanande röst informerade mig om att jag gjort fel, fel, fel och bara fel, och att det inte fanns så mycket jag kunde göra åt det längre. Inte vidare uppmuntrande…

Men trots alla dessa funderingar har jag inte börjat studera någonting nytt, jag har inte ändrat min arbetsplatsannons sökning på mol.fi till att inkludera restaurang och café branschen. Så trots små avhopp och stunder av tvivel har jag hållit mig på min bana, jag vill fortfarande jobba med konst och kultur och skrivande och med att utforska olika synvinklar på världen genom dessa. Jag försöker vara en idealistisk realist, och tro att det visst är möjligt att ha en karriär jag tycker om, samtidigt som jag är medveten om att det kan kräva en hel del arbete för att nå dit. Jag hoppas innerligt att jag ska kunna känna igen och ta vara på de chanser som kan föra mig framåt mot mitt mål. Och jag hoppas att jobbet i en snabbmatskassa inte var en sådan chans…