Fick idag ett öppnat från Fpa – snälla brevbäraren hade blandat ihop två efternamn med samma begynnelsebokstav och lagt mitt  ’meddelande om utbetalning av arbetsmarknadsstöd’ brev i grannens brevinkast, där det öppnades av misstag. Jag fick därmed ett fint litet meddelande på kuvertet om att grannen insåg misstaget först när hon öppnat brevet.

Arbetsmarknadsstöd - definitivt glädjeämne!

Jag blev glad och tänkte, ’men så snällt att skriva och förklara, och skoj att få veta att grannen också talar svenska!’ Visst dök skammen upp lite tyst bakom örat och viskade ’tänk om grannarna nu kommer att se ner på dig när de fått veta att du är ARBETSLÖS’, men den tanken skyller jag nog mer på mitt egna undermedvetna än på någon annan. Och jag är väldigt glad för att min första reaktion var positiv – jag kan ge mig själv en klapp på axeln för det!

Via den här smått vingliga åsnebryggan började jag fundera kring fenomenet ’självsäkerhet’ och framgång i arbetslivet. Om man tvivlar på sig själv och sina möjligheter att vara framgångsrik, kan det påverka ens chanser att få ett jobb? En person som är övertygad om att de har mycket att erbjuda ett företag kommer antagligen att skriva både fler och bättre arbetsansökningar, och är inte rädd för att satsa på stor och söka till sitt dröm jobb? En person som känner sig obekväm med att ’sälja’ sig själv i en arbetsansökning producerar troligtvis även ansökningar som inte väcker vidare stort intresse hos läsaren.

Jag är ingen expert på området ’arbetsmarknads psykologi’ men det skulle vara intressant att veta hur mycket vi egentligen kan sabotera våra egna chanser genom att undervärdera (eller övervärdera) oss själva och ha felaktiga synpunkter på vad vi egentligen kan göra. Om vår självsäkerhet påverkar vår framgång så mycket som jag har på känn att det gör, då ser framtiden för långtids arbetslösa verkligen ganska dyster ut, en ändlös spiral av misslyckanden och dåligt självförtroende…

I en ideal värld skulle arbetsförmedlingen eller någon dylik instans organisera aktiviteter för att stärka självförtroendet hos arbetssökanden, till exempel via grupp diskussioner där man funderar kring vad var och en kunde erbjuda inom olika yrken. Speciellt bland akademiker skulle det säkert vara väldigt nyttigt att få diskutera med andra akademiker och få komma ihåg den nytta ens egen kunskap kunde vara till. Och som förebyggande åtgärd kunde man ordna liknande grupper på universiteten, så att så många som möjligt skulle stiga ut i arbetslivet med en klarare bild av vad de, konkret, vill jobba med.

Så många idéer, men var finns någon som vill betala för att förverkliga dem… I väntan på denna någon tänker jag nu njuta av att betala hyran!