Mellan jobb

om en arbetssökande konstvetares vardag
Header

Det kan ibland vara svårt att tänka sig hurdan behandling en ung arbetssökande får stå ut med från äldre bekanta och främmande människor. Här ska jag försöka illustrera del delen av min vardag, så att alla som så gärna vill hjälpa unga arbetssökande människor verkligen kan hjälpa, istället för att brutalt ta över och och därmed totalt missa vad människan man försöker hjälpa går ut på, de potential man har och viktigast av allt, vad den människan själv vill.

Respect. Copyright: Flickr/Alexandre Dulaunoy

Som till exempel när man står bredvid och lyssnar när en betydligt äldre bekant talar med sina vänner om unga, om arbetslöshet, om vad jag borde göra med mitt liv, precis som om jag inte hade stått en meter ifrån, väldigt kapabel att höra, förstå och processers information! Visst tar jag tacksamt emot det faktum att det finns fler hjärnor än min som funderar på vad jag kunde göra för att komma fram i livet, och jag diskuterar gärna med äldre människor som har mer erfarenhet än jag, men när de mer erfarna endast vill att jag ska göra precis som de gjort och inte tar mina egna åsikter och erfarenheter i beaktande, då tackar jag nej! Eller närmare sagt, jag står tyst och protesterar inombords för att inte försätta någon i en pinsam situation… (för vidare diskussion om ’nice girl’ ämnet, läs ’Bråkstakar och rebeller klarar sig bättre’)

Jag undrar nu, hur kommer det sig att vissa människor, då speciellt de äldre och mer erfarna, känner att de har en rätt, eller till och med en skyldighet, att ta över och ordna om hela mitt liv, utan att fråga mig? Jag har ju gjort de val jag har gjort av en orsak, jag valde inte att bli sjuksköterska eller närvårdare, jag valde att studera konst, jag väljer att skriva, jag väljer att utforska kultur och ideologier i större skala än den grundskolan sträcker sig till. Bara för att jag därtill tydligen är bra på att hjälpa äldre människor genom att damma mattor, klippa deras tånaglar och locka deras hår, betyder det inte att andra människor har rätt att högt och klart kungöra att jag ’nog borde sluta med det där flummandet och göra någonting riktigt, när jag nu en gång är så bra på att damma mattor och kan tala så fint med äldre folk’. Och när jag inte direkt reagerar med överväldigad tacksamhet för deras förslag, då blir de aningen snopna och sårade. Vad hade de väntat sig, att jag plötsligt skulle inse att hela mitt liv hittills varit en dröm och att jag nu är räddad?

Och det är inte bara den pensionerade generationen som anser sig ha rätt att ha åsikter utan att fråga mig – jag har även stått och lyssnat på aningen yngre människor som glatt välsignat mig med en lång predikan om hur jag nog misslyckats med det mesta i mitt liv hittills. Och hela långa talet i honungslen röst som säkert bara menar väl:

Vännen, du måste ju förstå att du ju redan är 30 år (inte riktigt än, tack så mycket), du tävlar mot andra unga som har såååå mycket mer erfarenhet än du (jag har ju nog en ganska lång resume med varierande arbetserfarenheter, till exempel har jag jobbat med…) ja men kära du, de där är ju bara små ställen, de företagen är ju inte precis viktiga företag, i den stora bilden, du ser? Och du missade ju en hel del kontakter med att studera utomlands, allt hänger ju på kontakter, såna kontakter som jag har, ser du? Och så måste man ha så många olika kunskaper annat (jag talar ju faktist tre språk flytande, och kan två andra därtill…) Ja men vännen, engelska kan ju alla nuförtiden, bara för att du bodde fyra åt i Skottland kan du, vännen, inte tro att alla bara kommer att ge dig jobb sådär bara, det är faktiskt inte så enkelt, det ligger en massa hårt jobb bakom att få jobb, du får inte tro att det är lätt (nej, det trodde jag inte heller) Nej, men det är alltså väldigt svårt, du är ju nog väldigt efter, vet du… Ja men, du kan ju svenska, det är ju bra! (mhmm, det är mitt modersmål, hur kunde du missa det!) Ja, vännen lilla, du måste nog förstå att du borde ha börjat bygga på kontakter och arbetspraktik för länge länge sen. Mmm, så är det. Men visst, måste gå, hej då, ha en bra dag!

Och nej, detta är inte ett ihopdiktat exempel, utan en verklig diskussion (monolog) jag upplevde för några månader sedan med en finskspråkig bekant. Och detta med en människa som borde känna mig, men som inte hade tid/lust/intresse i att verkligen fråga mig vad jag gjort, vad jag tänker och vill.

Men visst kan ju sådana människor också vara till nytta i den psykologiska delen av att vara arbetssökande – efter diskussionen ovan satt jag i bilen på en tom parkeringsplats och bölade högljutt en lång stund. Sedan ringde jag till min mamma och öste all min frustration på henne en stund, sedan kände jag mig mycket bättre. Och ibland, när jag inte riktigt skulle orka göra någonting, då tänker jag tillbaka på den förnedrande diskussionen, och då får jag liksom en kick att fortsätta försöka, eftersom allt annat skulle vara en seger för dem som anser att jag bara borde ’nöja mig’.

En fullspäckad kalender, det är den arbetssökandes bästa vapen, har jag märkt. Jag är relativt ny på detta slagfält som kallar arbetslöshet, men redan under studietiden fick man klart veta hur svårt det kommer att vara att hitta ett jobb, för att inte tala om ett bra jobb. Man fick höra skräckhistorier om alkkisar och uteliggare, om slöa folk som bara ligger på soffan och ser på TV hela dagarna, socialfall som egentligen inte har något hopp om en framtid längre. Och så förstås den alltför ofta upprepade visan om hur ungdomen är så lat nuförtiden, hur ingen vet vad hårt jobb betyder, och om vi bara skulle ha ryggrad till det skulle vi alla borde dra oss ut på gatan och blanka skor och sedan bygga upp ett skoputs imperium och bli den nästa Bill Gates. Så om vi inte har ett jobb när vi blir utexaminerade, då måste det bero på vår egen lathet. Sköna ord att höra när man ska stiga ut i arbetslivet…

Men sannolikheten att det dyker upp ett arbetserbjudande om man sitter hemma och förbannar världen och dess orättvisor är nog försvinnande liten, så det hade jag tänkt låta bli. Dessutom har jag hört att negativitet och världsförbannande ger både magproblem och dålig hy, och ingendera är någonting jag har något större behov av just nu. Däremot är min plan att planera in massvis med program så att jag inte har någon tid över för onödigt grubblande, funderande, oroande, förbannande eller allmänt surande.

Än så länge har jag lyckats bra med att fylla dagarna med yoga på Arbis, storstädning hemma, några tappra försöka lära mig någonting om kvantmekanik och några heldagar med att tvätta mormors fönster (största delen av tiden gick åt till att försöka öppna dessa fönster från sent 1800-tal, utan att ha sönder dem) Hittills har jag märkt att dagar jag endast planerat in ’skriv arbetsansökningar’ brukar resultera i sen sovmorgon, 10-timmars TV-serie maraton och sluta i ett ’nej, är klockan redan 23!’ Antal skrivna arbetsansökningar: två slarviga meningar utan egentligt budskap.

Däremot blir det dagar som redan var fullspäckade med program perfekta tidpunkter för att få ansökningar skrivna! Sådana tidpunkter är till exempel: vid midnatt efter en 12-timmars arbetsdag på sommarjobbet; några extra timmar i Helsingfors centrum mellan kaffe men en vän och träff med systern; en timme i Arbis café efter morgon yoga. Det är sådana tidpunkter då jag inte har tid att intyga mig själv att varje mening jag skrivit är usel, utan endast har tid att skriva, renskriva och skicka iväg.

Visst kunde jag intala mig själv att ansökningarna kunde blivit bättre om jag grämt mig över dem flera dagar, men det har jag svårt att tro. En ansökning, hur välskriven och perfekt den än är, ger inga arbetserbjudanden om den inte skickas iväg. Därför är jag nu påväg ut på en promenad, sedan ska jag träffa en kompis, och däremellan söka efter flera arbetsplatsannonser att ta vara på!