Mellan jobb

om en arbetssökande konstvetares vardag
Header

Jobb!

23.05.2014 17.07 | Skriven av fannyjohansson i Okategoriserade - (en kommentar)

Jag börjar med att be om ursäkt för den väldigt lång tystnaden här på bloggen. som jag nämnde i det förra inlägget, så hade jag ett potentiellt jobb på lut, men ville inte säga desto mer innan allting var klart. Ropa aldrig hej innan du är över bäcken, och sånt… Men det var nog inte lätt att vara tyst när jag så innerligt hoppades att det skulle gå vägen!

Förra veckan blev det då klart att jag fått jobb på Bukowskis som receptionist/assistent. Först skuttade jag omkring hemma en stund för jag var så glad, sedan satt jag still en stund när jag tänkte på att värdiga, professionella damer inte skuttar. Sedan skuttade jag runt en stund till när jag bestämde mig för att jag visst får skutta på min lediga tid.

Och visst har jag orsak att vara tacksam, efter alla gånger jag fått höra att ’det är såååå svårt att hitta jobb som konstvetare, du borde nog fundera på att söka någonting lite annat…’ Faktum är att det inte är enkelt att få jobb inom den här branschen, även om man är bra på det man gör. Jag har skrivit en liten lapp åt mig själv, för att om några år påminna mig själv om hur lyckligt lottad jag känner mig nu.

Nu har jag varit på jobb en vecka, har fullt av ny information som namn, ansikten, vem-gör-vad/vem-sitter-var, var finns kaffekopparna, hur fungerar kopieringsmaskinen och så vidare. När jag började fick jag ett anteckningshäfte att skriva upp diverse viktig information i, som till exempel telefonnummer, de olika intendenternas specialist områden, datum och annat som jag behöver komma ihåg. Redan efter en vecka kan jag kolla bakåt i häftet och undra hur jag då inte kom ihåg vem som är intendent för smycken! Vissa saker lär man sig fort! Det orangea häftet har nu blivit mig guld värt, funderar på att lägga GPS-tracker på det så jag aldrig tappar bort det… Ska bli intressant att läsa i det om några år.

Den folkmassan av nya kolleger som jag blev introducerad till för en vecka sedan, som då kändes överväldigande, börjar nu kännas något bekant, och de är dessutom väldigt trevliga! Det är skönt att kunna utnyttja ’jag är ny här’ kortet och ställa fråga efter fråga om allting!

IMAG1227-1

Trots, eller kanske tack vare, att det finns så mycket att göra och nytt att lära sig så känns det härligt att vara här – här finns en otroligt fascinerande värld som jag får ta del i och lära mig om! Nästa vecka har vi vårens Klassiska auktion med många härliga föremål – om jag skulle vinna på lotto innan auktionen finns det flera saker jag skulle bjuda på!

Jag kan inte säga absolut säkert vad som gjorde att jag fick jobbet nu, vad som gjorde det här annorlunda än de andra jobb jag sökt. Några saker kan jag ändå gissa att åtminstone hjälpte till:

För mig var det viktigt att försöka (observera ordet ’försöka’, det lyckades ju inte alltid…)att  inte falla i gropen av att känna mig arbetslös i ordets negativa bemärkelse. Det som fungerade bäst för mig var att varje månad ge någonting till någon välgörenhetsorganisation. Ibland kunde jag ge 20 euro, ibland gav jag tre euro, men huvudsaken var att jag kände mig rikare när jag kunde ge bort någonting. Det gjorde under för självkänslan, vilket i sin tur hjälpte att orka hålla ivern och hoppet uppe.

En klar bild av vad jag vill göra var också avgörande. Här hade jag problem en längre tid, eftersom jag inte riktigt kunde hitta ett specifikt jobb jag verkligen ville göra. Jag visst att jag vill arbeta med konst i någon form, och att jag vill kombinera någon slags forskning med praktiska uppgifter. Jag fick flera förslag på kulturjobb, kulturprojekt, konstundervisning för barn och så vidare, men inget av de jobben gjorde mig riktigt ivrig. Sakta men säkert, genom många samtal och kaffestunder med vänner, fick jag en lite klarare bild av vad jag ville göra rent uppgiftsmässigt, men jag kunde inte riktigt komma på någon arbetstitel som skulle innebära ens en del av det jag ville göra. För att inte tala om att hitta någon som skulle vilja betala för det!

Så en regnig söndag satt jag mig ner och framtidsplanerade utan tankar på vad den lilla pessimisten i mig sade. Jag skrev upp hur jag önskar att mitt liv skulle se ut om fem år, vad jag vill kunna göra, hur jag vill bo och så vidare. Sedan kollade jag upp bostadspriser, bostadslån, el och vatten kostnader för sådant boende, räknade ut hur mycket det kostar att äta hälsosamt och gott, gissade hur mycket jag skulle vilja lägga på kläder, böcker och annat per månad, hur mycket jag vill resa, bilkostnader, busskort, hur mycket jag vill kunna spara och ge till välgörenhet och så vidare. Sedan räknade jag ihop alltihop och fick svar på hur mycket jag vill förtjäna om fem år. Sedan la jag undan räkningarna och glömde bort dom. Två veckor senare började hjulen rulla. En slump? Vem vet, jag är glad oberoende vad det berodde på.

Kontakter. Kontakter kontakter kontakter. Undervärdera aldrig värdet av att ha kontakter. Kontakter hjälper förstås inte om man inte är kvalificerad för jobbet eller dylikt, men de hjälper att få in foten i dörren, sedan är resten upp till en själv.

Om du är registrerad arbetslös så rekommenderar jag absolut att utnyttja deras Sanssi/Duuni-kort. Berätta för potentiella arbetsgivare genast i din ansökan att du har kortet, eftersom det berättigar arbetsplatsen att söka lönesubvention om de anställer dig, det vill säga FPA kan betala en del av din lön. Mer information via länkarna ovan. Kortet garanterar såklart inte en anställning, men det är ett litet hjälpmedel som, tillsammans med mycket annat kan vara till nytta. 

Därtill kommer förstås de klassiska tipsen ’ge inte upp, ditt drömjobb finns’, ’var aktiv och speciellt proaktiv, kontakta potentiella arbetsgivare själv’, och dessa ska inte förbises, trots att de kan låta något klichéartade.

Jag är oerhört glad över att ha ett jobb jag verkligen tycker om och är entusiastisk över, och jag hoppas innerligt att alla arbetssökande ska hitta det de brinner för och få jobba med det, vad det än må vara. Det har varit spännande att se hur jag själv reagerade på att vara arbetslös, och jag är glad att jag utnyttjade den tiden för att lära känna mig själv lite bättre – att sitta hemma med sig själv flera dagar i sträck ger en hel del självinsikt om man vågar ta emot det! Men nu avslutar jag det kapitlet och tar tacksamt emot nya äventyr!

Tack och hej!
Fanny

, , , ,

För vidare information om vad jag vill, vänligen tala med MIG.

28.01.2014 14.29 | Skriven av fannyjohansson i Okategoriserade - (Inga kommentarer)

Det kan ibland vara svårt att tänka sig hurdan behandling en ung arbetssökande får stå ut med från äldre bekanta och främmande människor. Här ska jag försöka illustrera del delen av min vardag, så att alla som så gärna vill hjälpa unga arbetssökande människor verkligen kan hjälpa, istället för att brutalt ta över och och därmed totalt missa vad människan man försöker hjälpa går ut på, de potential man har och viktigast av allt, vad den människan själv vill.

Respect. Copyright: Flickr/Alexandre Dulaunoy

Som till exempel när man står bredvid och lyssnar när en betydligt äldre bekant talar med sina vänner om unga, om arbetslöshet, om vad jag borde göra med mitt liv, precis som om jag inte hade stått en meter ifrån, väldigt kapabel att höra, förstå och processers information! Visst tar jag tacksamt emot det faktum att det finns fler hjärnor än min som funderar på vad jag kunde göra för att komma fram i livet, och jag diskuterar gärna med äldre människor som har mer erfarenhet än jag, men när de mer erfarna endast vill att jag ska göra precis som de gjort och inte tar mina egna åsikter och erfarenheter i beaktande, då tackar jag nej! Eller närmare sagt, jag står tyst och protesterar inombords för att inte försätta någon i en pinsam situation… (för vidare diskussion om ’nice girl’ ämnet, läs ’Bråkstakar och rebeller klarar sig bättre’)

Jag undrar nu, hur kommer det sig att vissa människor, då speciellt de äldre och mer erfarna, känner att de har en rätt, eller till och med en skyldighet, att ta över och ordna om hela mitt liv, utan att fråga mig? Jag har ju gjort de val jag har gjort av en orsak, jag valde inte att bli sjuksköterska eller närvårdare, jag valde att studera konst, jag väljer att skriva, jag väljer att utforska kultur och ideologier i större skala än den grundskolan sträcker sig till. Bara för att jag därtill tydligen är bra på att hjälpa äldre människor genom att damma mattor, klippa deras tånaglar och locka deras hår, betyder det inte att andra människor har rätt att högt och klart kungöra att jag ’nog borde sluta med det där flummandet och göra någonting riktigt, när jag nu en gång är så bra på att damma mattor och kan tala så fint med äldre folk’. Och när jag inte direkt reagerar med överväldigad tacksamhet för deras förslag, då blir de aningen snopna och sårade. Vad hade de väntat sig, att jag plötsligt skulle inse att hela mitt liv hittills varit en dröm och att jag nu är räddad?

Och det är inte bara den pensionerade generationen som anser sig ha rätt att ha åsikter utan att fråga mig – jag har även stått och lyssnat på aningen yngre människor som glatt välsignat mig med en lång predikan om hur jag nog misslyckats med det mesta i mitt liv hittills. Och hela långa talet i honungslen röst som säkert bara menar väl:

Vännen, du måste ju förstå att du ju redan är 30 år (inte riktigt än, tack så mycket), du tävlar mot andra unga som har såååå mycket mer erfarenhet än du (jag har ju nog en ganska lång resume med varierande arbetserfarenheter, till exempel har jag jobbat med…) ja men kära du, de där är ju bara små ställen, de företagen är ju inte precis viktiga företag, i den stora bilden, du ser? Och du missade ju en hel del kontakter med att studera utomlands, allt hänger ju på kontakter, såna kontakter som jag har, ser du? Och så måste man ha så många olika kunskaper annat (jag talar ju faktist tre språk flytande, och kan två andra därtill…) Ja men vännen, engelska kan ju alla nuförtiden, bara för att du bodde fyra åt i Skottland kan du, vännen, inte tro att alla bara kommer att ge dig jobb sådär bara, det är faktiskt inte så enkelt, det ligger en massa hårt jobb bakom att få jobb, du får inte tro att det är lätt (nej, det trodde jag inte heller) Nej, men det är alltså väldigt svårt, du är ju nog väldigt efter, vet du… Ja men, du kan ju svenska, det är ju bra! (mhmm, det är mitt modersmål, hur kunde du missa det!) Ja, vännen lilla, du måste nog förstå att du borde ha börjat bygga på kontakter och arbetspraktik för länge länge sen. Mmm, så är det. Men visst, måste gå, hej då, ha en bra dag!

Och nej, detta är inte ett ihopdiktat exempel, utan en verklig diskussion (monolog) jag upplevde för några månader sedan med en finskspråkig bekant. Och detta med en människa som borde känna mig, men som inte hade tid/lust/intresse i att verkligen fråga mig vad jag gjort, vad jag tänker och vill.

Men visst kan ju sådana människor också vara till nytta i den psykologiska delen av att vara arbetssökande – efter diskussionen ovan satt jag i bilen på en tom parkeringsplats och bölade högljutt en lång stund. Sedan ringde jag till min mamma och öste all min frustration på henne en stund, sedan kände jag mig mycket bättre. Och ibland, när jag inte riktigt skulle orka göra någonting, då tänker jag tillbaka på den förnedrande diskussionen, och då får jag liksom en kick att fortsätta försöka, eftersom allt annat skulle vara en seger för dem som anser att jag bara borde ’nöja mig’.

, , , , ,