Mellan jobb

om en arbetssökande konstvetares vardag
Header

Redan under studietiden diskuterades det ofta hur tråkigt livet är när man inte har råd med lyx. En tid tyckte jag också att till exempel lyxiga skönhetsprodukter, naturprodukter och ekologiskt endast hörde högavlönade till. Men när jag verkligen började räkna så var satsningen inte så stor, om manlige tänker efter och planerar. Att leva på arbetslöshets stöd behöver inte betyda att all lyx i livet försvinner. Det är en fråga om att prioritera.

Eftersom jag gick nästa direkt från att vara studerande till att vara arbetslös (hade sommarjobb hela sommaren efter att jag blev klar) så hann jag aldrig vänja mig vid ordentlig månadslön och all lyx det innebär. Det här gjorde det alldeles säkert enklare att hitta sätt att klara vardagen utan att göra den tråkig. Till exempel köper jag ekologiskt så ofta det går (det började jag redan med som studerande) och majoriteten av alla skönhetsprodukter jag använder är ekologiska och/eller mer naturliga produkter. Istället för att köpa billigt schampo och avvända det slösaktigt, så köper jag det dyrare och använder väldigt sparsamt. Att surfa på nätet för att hitta tips om hur man kan använda diverse skafferi innehåll i badrummet har också visat sig vara värt några slantar (matsoda, vatten och olivolja fungerar som utmärkt hårbotten tvätt varannan vecka, utan att kosta tiotals euro/flaska). Visst kostar olivolja och matsoda också, men det blir ändå billigare i längden, även om man får jobba lite extra för resultatet.

Jag har alltid älskat ’burkar’, som det kallas i familjen, dvs diverse krämer och tvålar och oljor, så det krävs lite återhållsamhet att inte köpa varenda fina burk jag hittar. Men däremot har det blivit väldigt givande att lägga ner mer tid på att planera, pröva sig fram, jämföra, söka information på nätet och så vidare, innan jag lägger pengar på en produkt. Man får liksom mer glädje av inköpsprocessen! Därtill lär man sig uppskatta och dra glädje av de små sakerna på flera olika sätt: min senaste satsning  är en nagelbandskräm med doft av mango och kokosnöt – det är som att ha pina colada på fingrarna, och dessutom mår naglarna bra, så jag kan känna mig fin!

Det här är nog en av de delar av arbetslösheten som är betydligt lättare när man är arbetslös som ung, istället för senare i livet. När man precis studerat klart har man sällan bostadslån eller familj att försörja, och kan hushålla med pengarna på ett annat sätt. Om jag bestämmer mig för att betala 20€ för en nagelbandskräm en månad, då är det bara jag som får ’lida’ av den snävare budgeten resten av månaden. Om jag hade barn kunde jag nog inte unna mig sådan vardagslyx. Inte vidare ofta åtminstone. Dessutom har jag den otroliga turen att ha nära relationer med farmor och mormor, och ibland kan jag få en slant som tack när jag har varit hos dem och hjälpt till med diverse. Det är oftast då lyxen unnas!

Om man alltså klarar av att lägga stoltheten på hyllan så kan man ha det riktigt mysigt på liten budget ibland!

Om effektivitet

2 januari, 2014 09:53 | Skriven av fannyjohansson i Okategoriserade - (Inga kommentarer)

Det talas mycket om hur man ska göra för att vara möjligast effektiv, på jobbet, i studierna, i vardagen. När man är arbetssökande har man sällan någon klar struktur på vardagen, och den egna självdisciplinen påverkar ens effektivitet kraftigt. Stiga upp sent, dra ut på frukosten, slösurfa på nätet, jodå, nu var det dags för lunch, sen måste man vila på maten, kolla lite på youtube, kanske fundera på det där man borde göra, jodå klockan är redan 20, det är nog för sent att göra någonting ordentligt nu längre. Vi tar det imorgon… Låter det bekant? Och till alla som nu tänker ’ja precis, och det där betalar vi skatt för, latmaskar…’ kan jaga bara säga att jag gärna kan ta ditt jobb om du tar samvetskvalen och känslan av misslyckande varje kväll.

Men vem lyfter kattens svans om inte katten själv? Trots att det finns dagar då maskineriet bara inte startar, så att säga, så finns det flera dagar då man lyckas komma igång. Och mitt nyårslöfte blir nu att försöka luska ut vad det är som skiljer de effektiva dagarna från de slöa, vad kan jag göra för att öka antalet effektiva dagar?

Jag surfade runt lite och hittade flera sidor med tips om hur man jobbar effektivt. Ofta är råden ganska flummiga, som till exempel ’använd GDG (’Gör Det Genast’) metoden’. Låter snitsigt, men är betydligt lättare sagt än gjort, när energin inte infinner sig. Det finns ju också knep som fungerar på vissa men inte andra. Men jag hittade flera knep som kändes passande för mig, få se hur det blir.

Dator, check. Onödiga flikar och program stängda, check. Anteckningsblock, check. Tekopp och vattenglas, check.

Här är min effektivitets plan:

  1. Skapa rutiner. Här krävs väldigt specifika och konkreta rutiner känns det som. För mig tryter effektiviteten oftast på grund av ’men jag har nog bättre idéer/mer kreativitet/är mer motiverad imorgon/om en timme/senare’. Min rutin kommer härmed att varaa. Städa köksbordet så dator och anteckningsblock får plats.
    b. Klä mig i någonting som inte är bekvämt nog för att se på film i soffan i.
    c. Laga en kopp te i min favorit mugg, och ställa ett glas vatten bredvid datorn.
    d. Stäng alla onödiga program och flikar i web läsaren, gör bokmärken för sidor som eventuellt ska kollas senare så att allt annat stängs bort. Facebook fliken ska absolut stängas.Efter det här borde nog min hjärna ha kommit in i arbetsläget. Alternativt packar jag ihop dator och annat och sitter på biblioteket och skriver. Utan tekopp förstås.
  2. Ställa in väckarklockan på samma tid varje dag, stiga upp och klä på mig. Ge mig själv en tidpunkt då ’arbetsdagen tar slut’. Om jag börjar lite snällt, med att ge mig själv bara fem timmars arbetsdag, så kanske jag kan lura in mig själv i rutinerna. Genom att planera in någonting för kvällen, tex träffa vänner eller ha filmkväll, får jag också motivation att göra klart allt annat.
  3. Skriva att-göra listor, inkludera även ’icke-jobb’ saker, som att läsa artiklar på nätet, diska, göra handarbete, läsa bok, gå på promenad. På så sätt får jag även känslan av att se resultatet av vad jag gjort, eftersom att skriva arbetsansökningar ofta i den stunden känns som ganska resultatlöst. Och sedan får jag njuta av känslan att stryka över gjorda uppgifter!

 

De här rutinerna gjorde jag ihop av tips jag hittade på nätet, tips jag fick under studietiden (det där med tekoppen fungerade alltid bra förut, bland annat för att jag då är tvungen att springa på toaletten oftare, och därmed är tvungen att rör på mig ibland) samt sådant jag, allteftersom självkännedomen ökat, har lärt mig att fungerar när jag vill manipulera mig själv. Hit hör till exempel att fläta håret eller lägga upp det så att jag inte kan peta på det, att inte ha snask till hands, att tända ett ljus så jag lugnar ner mig, osv…

Här är också några länkar till sidor med tips om effektivitet, där andra kanske också kan hitta det som fungerar för var och en.

http://www.dn.se/ekonomi/sa-blir-du-mer-effektiv-pa-jobbet-1/

http://www.affarsplan.com/artikel.php?visa=pressa

http://shortcut.nu/artiklar/1059/7-tips-for-att-bli-effektivare

http://www.svd.se/naringsliv/karriar/sa-reder-du-ut-roran_6763925.svd

Visst kommer det säkert att ta tid att komma in i rutinerna, att verkligen ha effektiviteten i ryggmärgen. Det kommer alldeles säkert ännu slöa dagar med ångerfulla kvällar. Men den ursäkt som man så ofta hör av folk med dåliga arbetsvanor, ’jag har så mycket att göra just nu, jag hinner inte börja lära mig nya vanor’, den har man nog lyckan att inte ha som arbetssökande! Så nu tänker jag utnyttja varenda positiva sida i min situation och ge mina planerade nya vanor en ordentlig chans att slå rot i mig!

Så blev det då 2014, och som varje nyår har jag gått igenom vad det gångna året gett och vad jag hoppas att det nya året ska ge. Innan jul satt vi hos en vän och gjorde skattkartor – kollage av bilder och text där man visualiserar allt det man önskar sig för det nya året. Att klippa i gamla tidningar är väldigt meditativt, och gjorde det väldigt tydligt för mig själv att jag inte alls hade det så klart för mig vad jag vil av mitt liv som jag trodde… Men visst blev det skattkarta tillslut, även om den blev till med en gnutta ängslighet inför det nya året och tanken på hur man ska lyckas med allt man vill få till stånds.

Det finns ju de som tycker att nyår med alla nyårslöften, allt tjafs om att ’börja om’, ’nya chanser’ och ’det här kommer att vara mitt år!’ bara är fånigt, första januari är ju precis som vilken dag som helst. Men så tycker inte jag. Det är klart, helt tekniskt sätt är det kanske inte så stor skillnad mellan första januari och, till exempel sjunde mars, men ur ett psykologiskt perspektiv tror jag att det är en speciell dag, om man låter den vara det. Då kan se på det nya året som ett tillfälle att mentalt lägga undan alla sina misslyckanden från det gångna året, att vädra i känslorna i vrår och knutar, och börja om med rent bord, så att säga.

Det nya året är liksom en chans att ta risker, att slita loss sig ur gamla vanor, och att göra saker man var lite rädd att göra. Som till exempel att i Hbl öppet kungöra för nästan varenda finlandssvensk vän och släkting att man är arbetssökande. Visst var jag orolig för hur folk skulle reagera, ’arbetssökande’ är ju inte precis en titel man stoltserar med. Mest orolig var jag väl för hur farmor och mormor generationen skulle reagera. När de läste tidningen satt jag med magknip i ett annat rum och hoppades att jag inte hade skämt ut dem inför alla deras vänner.

När reaktionerna däremot blev enbart positiva var lättnaden stor, och jag blev väldigt glad, både för mig själv och för alla arbetssökande! Jag fick flera meddelande och kommentarer av både släkt och vänner, de önskade lycka till och tyckte att det är väldigt bra att det här diskuteras i samhället. Jag fick till och med några tips av en bekant om ställen jag kan kolla efter jobb! Inte en enda kommentar om att jag valt fel utbildning, att jag får skylla mig själv eller att jag bara inte försökt tillräckligt. Så skönt!

Med förnyade förhoppningar och med återställd kämpaglöd gav jag mig några dagar total ledigt från alla tankar på jobb och framtid, och firade nyår med att laga lyxig nyårsmat med skaldjursbruchetta, panerad getost och blåbärskokta päron med nutella- och mascarponekräm. Vår version av ’pappa betalar’ var kvällens perfekt win-win ’middag’ – föräldrarna betalar för ingredienserna men slipper tillreda, och lågbudget dottern får lyxmat utan utgifter! Natten firades i ljus av några egna raketer och flera grannars mångsidiga raket show!

Gott Nytt Åt åt alla, och må ni ha den självdisciplin, envishet, ödmjukhet och tur som behövs för att få allt ni vill ha!

 

Nyårsefterrätt, lyx!

 

En fullspäckad kalender, det är den arbetssökandes bästa vapen, har jag märkt. Jag är relativt ny på detta slagfält som kallar arbetslöshet, men redan under studietiden fick man klart veta hur svårt det kommer att vara att hitta ett jobb, för att inte tala om ett bra jobb. Man fick höra skräckhistorier om alkkisar och uteliggare, om slöa folk som bara ligger på soffan och ser på TV hela dagarna, socialfall som egentligen inte har något hopp om en framtid längre. Och så förstås den alltför ofta upprepade visan om hur ungdomen är så lat nuförtiden, hur ingen vet vad hårt jobb betyder, och om vi bara skulle ha ryggrad till det skulle vi alla borde dra oss ut på gatan och blanka skor och sedan bygga upp ett skoputs imperium och bli den nästa Bill Gates. Så om vi inte har ett jobb när vi blir utexaminerade, då måste det bero på vår egen lathet. Sköna ord att höra när man ska stiga ut i arbetslivet…

Men sannolikheten att det dyker upp ett arbetserbjudande om man sitter hemma och förbannar världen och dess orättvisor är nog försvinnande liten, så det hade jag tänkt låta bli. Dessutom har jag hört att negativitet och världsförbannande ger både magproblem och dålig hy, och ingendera är någonting jag har något större behov av just nu. Däremot är min plan att planera in massvis med program så att jag inte har någon tid över för onödigt grubblande, funderande, oroande, förbannande eller allmänt surande.

Än så länge har jag lyckats bra med att fylla dagarna med yoga på Arbis, storstädning hemma, några tappra försöka lära mig någonting om kvantmekanik och några heldagar med att tvätta mormors fönster (största delen av tiden gick åt till att försöka öppna dessa fönster från sent 1800-tal, utan att ha sönder dem) Hittills har jag märkt att dagar jag endast planerat in ’skriv arbetsansökningar’ brukar resultera i sen sovmorgon, 10-timmars TV-serie maraton och sluta i ett ’nej, är klockan redan 23!’ Antal skrivna arbetsansökningar: två slarviga meningar utan egentligt budskap.

Däremot blir det dagar som redan var fullspäckade med program perfekta tidpunkter för att få ansökningar skrivna! Sådana tidpunkter är till exempel: vid midnatt efter en 12-timmars arbetsdag på sommarjobbet; några extra timmar i Helsingfors centrum mellan kaffe men en vän och träff med systern; en timme i Arbis café efter morgon yoga. Det är sådana tidpunkter då jag inte har tid att intyga mig själv att varje mening jag skrivit är usel, utan endast har tid att skriva, renskriva och skicka iväg.

Visst kunde jag intala mig själv att ansökningarna kunde blivit bättre om jag grämt mig över dem flera dagar, men det har jag svårt att tro. En ansökning, hur välskriven och perfekt den än är, ger inga arbetserbjudanden om den inte skickas iväg. Därför är jag nu påväg ut på en promenad, sedan ska jag träffa en kompis, och däremellan söka efter flera arbetsplatsannonser att ta vara på!

Det sägs att för att lyckas med någonting måste man arbeta målmedvetet, hålla sitt mål i sikte och inte ändra sig hela tiden. Det gäller alldeles säkert för arbetssökning också, men det är ofta lättare sagt än gjort. Om man siktar högt blir man kallad för ’flummig idealist med huvudet i molnen’ och om man siktar för lågt har man gett upp. Man borde hitta den gyllene medelvägen, men om allt inte är guld som glimmar, hur ska man då känna igen den gyllene stigen?

För en tid sen gick jag förbi ett snabbmatställe i Helsingfors där en lapp på dörren vänligt informerade mig om att de har lediga arbetsplatser. Jag brydde mig inte så mycket om annonsen, jag hade ju redan bestämt mig för att nu verkligen satsa på att starta en karriär inom min egen bransch. Men någonting av annonsen blev förföljde mig hem och knackade mig på axeln med jämna mellanrum.

Så medan jag snällt satt hemma och sysslade med ditt och datt, kikade annonsen fram bakom örat på mig och viskade ’kanske borde du ändå söka jobbet?’. Jag försökte vänligt men bestämt påminna den irriterande rösten om att jag inte ville in i restaurang och café branschen, att min utbildning är inom konstvetenskap, att alla mina intressen ligger närmare samhälleliga frågor och kultur, att jag gillar att skriva, inte att laga mat. Men rösten från annonsen fortsatte ’men hur realistiskt tror du att det är att hoppas på ett jobb som du tycker om? Du som gjorde så dumma val när du skulle börja studera. Tror du verkligen att du har vad som behövs för att få ett jobb inom din egen bransch?’

Så var det kört igen. Jag började grubbla på om jag hade gjort fel val, borde jag ha valt att studera till sjuksköterska eller ekonom, trots att jag inte hade det minsta intresse i någotdera yrket? Minnen dök upp av bekanta som bakom ryggen på mig undrade vad jag egentligen tänkte när jag valde att studera konst: ’det är ju inget man jobbar med, det är ju en hobby’. Jag började igen tvivla på mina egna val, och kollade lite snabbt igenom olika utbildningar, tänk om man skulle skola om sig… Men att börja skola om mig när jag snart ska fylla 30 år, det kändes aningen fånigt det också. Det kändes som om samhället satt bakom katedern i livets skola och knackade med pekfingret på träet och med förmanande röst informerade mig om att jag gjort fel, fel, fel och bara fel, och att det inte fanns så mycket jag kunde göra åt det längre. Inte vidare uppmuntrande…

Men trots alla dessa funderingar har jag inte börjat studera någonting nytt, jag har inte ändrat min arbetsplatsannons sökning på mol.fi till att inkludera restaurang och café branschen. Så trots små avhopp och stunder av tvivel har jag hållit mig på min bana, jag vill fortfarande jobba med konst och kultur och skrivande och med att utforska olika synvinklar på världen genom dessa. Jag försöker vara en idealistisk realist, och tro att det visst är möjligt att ha en karriär jag tycker om, samtidigt som jag är medveten om att det kan kräva en hel del arbete för att nå dit. Jag hoppas innerligt att jag ska kunna känna igen och ta vara på de chanser som kan föra mig framåt mot mitt mål. Och jag hoppas att jobbet i en snabbmatskassa inte var en sådan chans…